SLUTET PÅ SOMMAREN - GÅTFULL SVENSK THRILLER

Serien är baserad på den första boken i Anders de la Mottes hyllade romansvit »Årstidskvartetten«.

Jens Jonsson och Henrik Georgsson hade inte jobbat ihop tidigare, när de hamnade bredvid varandra på en julfest. Jens hade då, tillsammans med produktionsbolaget Harmonica Films, kommit en bit i utvecklandet av serien där han är konceptuerande regissör och exekutiv producent. 

Var fanns gnistan som tände Jens intresse för att göra serien?

— Det där läskiga ögonblicket när man har en psykoterapeut (Vera) som tror sig se sin försvunna brorsa, jag tyckte den ingången var fruktansvärt läskig. Det var en Hitchcockstämning över den premissen. 

Jens ursprungstanke var att göra en Hitchcockliknande serie, som inte är polis-krim, utan snarare drama-krim, med en stark gåta som löper genom hela serien. Efter mötet på julfesten slutförde Jens och Henrik tillsammans med Harmonica Films, Film i Skåne och SF Studios rollbesättningen, de hittade inspelningsplatser och formulerade seriens stilistik. Själva regiarbetet delade de lika på. 

— Vi turades om att regissera i två veckor var, säger Henrik. Slutresultatet blev spännande och annorlunda jämfört med om Jens eller jag hade gjort det på egen hand. Man var tvungen att gå in i det med öppna ögon. 

Jens, vad tycker du är fördelen med att dela på regiarbetet? 

— Du får 60 års erfarenhet i stället för 30... Det är som att göra tre långfilmer när vi gör en serie, så det är mycket pyssel. Genom att arbeta så här kan man kosta på sig att vara mycket mera samtalande och sökande. För mig har det bara varit lustfyllt att ha en samtalspartner. 

Inte ängslig

En av referenspunkterna för seriens estetiska tilltal var Derek
Cianfrances serie »I Know This Much is True« med Mark Ruffalo, filmad på 35 millimeter. 

— Vi ville åt känslan av att det var filmat på film, med mjuk och mustig feeling, med långa kamerascenerier och bilder som kan ligga kvar länge, säger Henrik. 

— Lite 70-tals biofilm – och vi zoomar en hel del, fyller Jens i. 

Det känns som att ni valt ett tillbakalutat tempo, att det får ta tid. 

— Vi ville ha en stil som känns lugn, serien börjar i Stockholm och fortsätter i Skåne, och när man kommer in i serien landar man i den världen på ett skönt sätt, säger Henrik, och Jens fortsätter: 

— Vi ställde oss frågan ”hur skulle det vara om Jan Troell och Hitchcock parade sig?” Det handlar om den här bisarra thriller-viben. När det gäller tempo så kan man säga att episod fyra byter riktning, den har ett helt nytt grepp som osäkrar serien. Den har ett mycket mörkare slut än vad man först kanske tror – den kokar på slutet. 

— Den känns inte ängslig, det är så här vi vill ha den, säger Henrik. 

De två första avsnitten av »Slutet på sommaren« förhandsvisas i den nya sektionen Stockholm Series på Stockholms filmfestival den 11 november. Serien får sedan premiär på SkyShowtime 26 december. 

En liknande inre oreda inför faderskapet, parat med förbittring kring sakernas tillstånd i de splittrade Förenta staterna leder en av huvudpersonerna i dokumentären »Homegrown« att lämna sin höggravida fru för att storma Kapitolium i Washington DC. Filmen ger ett svårsmält spakprov på den pyrande frustration och kusliga närhet till våld som genomsyrar den mest hängivna klicken av Trump-fanatiker.

Även i kanadensiska »The Heirloom« tycks förväntningarna kring barn och framtiden bli för mycket för mannen i huset. Den unge regissören Ben Petrie går själv in i rollen som en neurotisk hipster med huvudet fullt med sitt eget filmprojekt när sambon vill bygga bo. Kompromissen blir ett pandemi-hundinköp.

Självupptaget skapande som känslomässig ventil löper vidare som en röd tråd genom det bitterljuva tyska relationsdramat »Sad Jokes«. Där beställer en manlig regissör en enorm staty av sitt eget huvud som rekvisita till filmen som kanske kan lösa ut alla inre knutar efter uppbrottet med ex-pojkvännen.

För andra män är förmågan att nå fram i relationer och kunna snacka med sin farsa, ett berg att bestiga – vilket illustreras bokstavligen i Jan-Willem van Ewijk »Alpha.« Här utgör de österrikiska alperna en talande fond för den manliga tystnaden i en ansträngd relation mellan en snowboardlärare och hans far. På andra sidan bergstopparna, i den sydfranska tjurfäktningsmiljön, utforskar det övernaturliga dramat »Animale« vilka monster som skapas i toxiskt maskulina domäner.

Apropå monster som skapas i diverse domäner så föreställer sig Kiyoshi Kurosawas »Cloud« hur det skulle se ut om alla de arga dårarna (inte sällan medelålders män) du möter på nätet faktiskt sökte upp dig i verkligheten. Något som den tystlåtne internetförsäljaren Yoshii tvingas erfara i denna satiriska samtids-thriller.

Syrlig humor ryms även i dialogen som öppnar Joel Potrykus skitiga camping-gone-bad-rulle »Vulcanizadora«. Men är det avmätta grabbsnacket blott en bräcklig sköld över det mörker som dramats två frånskilda, alienerade förlorare förgäves försöker skaka bort? Vilsna driver de båda omkring i utkanten av de liv som tilldelats dem med en farlig pakt i kikaren.

Manliga kriser genomsyrar varje hörn av årets program. Därför känns det extra lämpligt att välkomna skådespelaren, manusförfattaren och regissören Jesse Eisenberg till Stockholm för att ta emot Stockholm Achievement Award. Eisenberg som så sent som förra året förkroppsligade en skenande manskris i självhjälpsthrillern »Manodrome« har nästintill blivit ansiktet utåt för den neurotiske moderne mannens mentala brottningsmatch. I år ser vi honom dela duk med »Succession«-stjärnan Kieran Culkin som omaka kusiner på friktionsfylld Polenresa i det hyllade dramat »A Real Pain«.

Årets festival garanterar närkontakt med både såriga och snåriga manliga uppgörelser i alla dess former. Låt nu inte en bra kris gå till spillo – möt den istället i biosalongen.