NO PLOT – JUST VIBES

“No plot, just vibes” – ingen handling, bara stämning – har blivit ett bevingat uttryck inom populärkulturen. Både i litteraturen och filmen ploppar stämningsdrivna, snarare än handlingsdrivna, berättelser upp.

Det här är knappast en ny företeelse, vilket DN-skribenten Saga Cavallin har konstaterat, men likväl är det en subgenre som tillskansar sig alltfler anhängare.

Årets festivalprogram rymmer möjligen inga experimentfilmer – men väl ett gäng filmiska verk där behållningen hittas lika mycket i “viben” som i handlingen. Filmer vars estetik, atmosfär, tillståndsskildringar och övergripande känsla omfamnar en i biomörkret.

Nedan har vi samlar tre filmer för de som längtar efter hangout-rullar, stillsamma tablåer och ett förföriskt litterärt formspråk.

»Bluish«
Sascha och Errol är två unga tjejer som hänger runt i Wien. Inget särskilt händer, de flyter mest runt. Borstar tänderna, har föreläsningar på zoom. Går ut på queerklubb. »Bluish« är slow cinema när det är som allra bäst och duon bakom »Beatrix« vågar verkligen ta ut svängarna. Med en dimmig känsla av förgänglighet frammanas en känsla av melankoli, som för tankarna till ett pandemitillstånd. En behaglig tillståndsfilm, med en perfekt avvägd dos humor och sötma. 

»No Sleep Till«
När ett mindre samhälle på Floridas Atlantkust hotas av en nalkande orkan töms stället på turister, men lokalbefolkningen trotsar evakueringsordern och blir kvar. Kanske kommer stormen, kanske passerar den. Detta är orkanland. Alexandra Simpsons atmosfärbaserade drama är årets snyggaste film. Under en hotfull himmel fylls luften med fukt och tempot saktar ner. “If »Twister« was a Taylor Swift song, this is Lana Del Rey” beskrivs den som på Letterboxd, och vi kan inte annat än att hålla med.

»The Ballad of Suzanne Césaire«
Atmosfäriskt, litterärt och insugande filmisk gestaltning av ett bortglömt författarskap. I ett suggestivt och grönskande karibiskt landskap vävs imaginära scener och arkivmaterial ihop för att porträttera den bortglömda författaren och feministen Suzanne Césaire. Genom att utgå från skådespelaren Zita Hanrots förberedelser inför gestaltningen av Suzanne Césaire undviker regissören Madeleine Hunt-Ehrlich den traditionella biografiska skildringen – i stället skapar hon en berättelse där nutid möter dåtid. Genom att använda Césaires egna texter återupprättas hennes plats som en radikal och visionär röst. Såväl orden som bilderna och atmosfären förför och lockar till reflektion.