COSTA-GAVRAS TILLDELAS STOCKHOLM LIFETIME ACHIEVEMENT AWARD

Costa-Gavras tilldelas Stockholm Lifetime Achievement Award!

Motivering:

Årets Stockholm Lifetime Achievement Award tilldelas en av Europas stora regissörer. Han lade grunden till den moderna politiska thrillern och hans bidrag till filmkonsten har givit oss ovärderliga insikter. Med stort hjärta, engagemang och skarp blick har han skapat filmer i över 50 år för att kommunicera om rättvisa och mänskligt förtryck. Hans filmer har väckt vår empati och lärt oss mer om livet.

91-årige Costa-Gavras är (vid sidan av Clint Eastwood) den äldsta, ännu aktiva filmregissören. Han föddes i Grekland och är bosatt i Frankrike sedan början av 1950-talet. Under årets festival presenterar han sin senaste film, »Last breath«, som med förbluffande klarhet ställer frågor om ålderdom och försoning med livets ändlighet – detta i en samtid som fasar för att bli påmind om att det kommer en tid då vi upphör att finnas till.

Costa-Gavras omfattande filmografi består av 22 långfilmer, de flesta med manus av honom själv. Den Oscarsvinnande och stilbildande politiska thrillern »Z – Han lever« (1969) skildrar händelseförloppet kring attentatet mot en politiker. Mordet på politikern och uttalade antikrigsaktivisten Grigoris Lambrakis 1963, utfört av hårdföra högerfanatiker, låg till grund för filmen. Filmen följer först den metodiska planeringen bakom mordattentatet, sedan själva utförandet och därefter den efterföljande rapporteringen av händelsen – offret i filmen är både en enskild människa och sanningen.

Bergman en av förebilderna
Bland de filmregissörer som influerat Costa-Gavras märks sovjetiske Sergej Eisenstein (»Pansarkryssaren Potemkin« (1925)) och svenske Ingmar Bergman. I kölvattnet av Gillo Pontecorvos »Slaget om Alger« (1966) var »Z – Han lever« en politisk film för framtiden. I en essä i samband med filmens premiär menade 2007 års Lifetime Achievement Award-mottagare Paul Schrader att filmens påverkan ännu inte kunde uppfattas fullt ut: “En livgivande film; den expanderar sitt universum /…/ dess nya form av perception kan appliceras på otaliga omständigheter.”

I »Z – Han lever« formulerar Costa-Gavras sin filmiska praktik och stilistik: en slags dokumentär vittnesbörd insvept i den fiktiva spänningsfilmens dramaturgi. Samtidigt är de politiska frågorna i hans filmer aldrig viktigare än människan. I BAFTA-prisade »Gisslan« (1972) ställs övertygelser på prov, när revolutionärer kidnappar en amerikansk statsanställd. Filmen rannsakar båda sidors förmåga att rationalisera våld, men ställer även universella frågor kring de bakomliggande orsakerna. Likt »Z – Han lever« granskar »Gisslan« en verklig händelse, där medierapporteringen inte förmedlar händelsernas djupare implikationer.

Politik är alltid personligt
Precis som i »Gisslan« står Förenta staternas inflytande över Sydamerika i centrum i Cannesvinnaren »Försvunnen« (1982). Far och svärdotter (en Guldpalmsbelönad Jack Lemmon och Oscarsnominerad Sissy Spacek) konfronterar varandra när sonen uppges vara försvunnen i Chile. Även den amerikanska självbilden utmanas, då hemlandet involveras i Pinochets maktövertagande – som sonen rest för att rapportera om. För Costa-Gavras är politik alltid en berättelse om det personliga.

Även fast Costa-Gavras riktar sin filmiska blick över hela världen, har födelselandet Grekland en viktig betydelse. I »Adults in the room« (2019), filmen som föregick den nu aktuella »Last breath«, synas EU:s byråkratiska processer i förhållande till den grekiska pengakrisen. Filmen, den första långfilm som Costa-Gavras spelade in i Grekland, är baserad på den tidigare grekiske finansministern Yanis Varoufakis bok om sina upplevelser i finanskrisens epicentrum. »Adults in the room« presenterar EU:s realpolitiska oförmåga till handling som både komisk och skrämmande.

Det är ingen överdrift att påstå att Costa-Gavras har skapat en egen filmgenre – en där samhällsbyggets avgörande ideologiska och politiska frågor tillgängliggörs med thrillerfilmens pulserande hjärta.